Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Kategori: Allmänt

Avsnitt 22: Tegnér tror på sanningen

Hur länge ska våldet härska, vad är sant och hur vet man egentligen vad som är det rätta? I det här avsnittet är det riksdagens talman Andreas Norlén som ger oss en dikt av skalden Esaias Tegnér. Trots att dikten skrevs för över 200 år sedan så är frågorna aktuellare än någonsin. 
Välkommen att lyssna!

Läs hela dikten nedan.

Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.

Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.

De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft,
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga allt rätt,
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav, må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Esaias Tegnér (1810)

Lämna en kommentar

Avsnitt 22: Hitta hoppet med Bruno K Öijer

Från svartare än svart till en blå rymd och ett blåsippsmanifest!
Att bli hel, slippa frysa och komma upp på rälsen igen. Äntligen får ni en dikt igen av Bruno K Öijer. 
Det är Helle Klein, journalist, präst och direktor på Sigtunastiftelsen, som valt dikten och det är du som får lyssna till vårt diktprat. 
Välkommen in!

Dikten kan du läsa längre ner.

Jag frös
Jag hade inget att leva för
Månader blev till år
när jag måste ha dragit
min kropp närmare intill mig
Jag måste anat en blå strimma
under alla lager av svärta

Vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart
svartare än svart
låg det på sidan
och under kom
blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej
på sina stjälkar
och slagit ut till
en blå rymd
som långsamt pressade
sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen
igen

Bruno K Öijer (Ur Det förlorade ordet 1995)

Lämna en kommentar

Avsnitt 21: Vara modig med Geijer

Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet.
Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt!
Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter,
gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av
Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag
som när den skrevs. Välkommen!

Dikten kan du läsa längre ner.

På nyårsdagen 1838

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Erik Gustaf Geijer (1838)

Lämna en kommentar

Avsnitt 20: Byggmästar och det kosmiska ägget

Nyfiket krafsande och rafsande
samlar poeten allt möjligt och omöjligt
för att bädda mjukare än mjukt.
Men vad ska det bli?

Vi pratar barnsligheter och tusenårssjälar
i detta avsnitt. Gäst är Hanna Lundström, poet
och ordkonstlärare. Hon har valt en dikt
av Eva-Stina Byggmästar som är mästare
på att bygga dikt.

Samlar ihop
näsdukar, vantar och halsdukar,
gungstol, pälsmössor, trasmattor,
hyvelbänk och kökssoffa,
liksom hyllmeter efter hyllmeter
med fågelböcker och väggbonader
med ordspråk på marsianska, pelargoner,
ejderdunstäcken och filtar av lump

allt drar
jag in –

jag drar in allt
i holken –

gör det
mjuka mjukare
och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska
ägget: för poesin, dikternas dikt,
för barnet med gammelmansansiktet
och tusenårssjälen

Eva-Stina Byggmästar (ur Orkidébarn 2018)

4 kommentarer

Avsnitt 18: Jan Erik Vold och lyckan på en hållplats

Petra Stureson

Ska man ta den där taxin eller ska man stå kvar?
Kan man verkligen välja?
Och vad har lyckan för färg?
Det är Petra Stureson som ger oss en dikt
av svensk-norske poeten Jan Erik Vold.
I diktskolan handlar det om sonetter.
Välkomna!

(Petra ligger förresten bakom det populära instagramkontot Lyrikbänken, in och följ!)
#lyrikbanken

OM SORGEN OCH LYCKAN

Du vet att
sorgen
är
en svart taxi, när det står en ljusblå

strax
intill. Och vad lycka är? Det är att vara
ensam
och veta det. Att stå kvar

på hållplatsen
och
ha
det bra!

Jan Erik Vold (En som hette Abel Ek 1988)

Lämna en kommentar

Avsnitt 17: Nils Ferlin söker ordet

Om kultureliten, att ha ont i barfotafötterna och att sakna ord handlar det här avsnittet.. Det är Johan Sund som har valt en kär dikt av Nils Ferlin. Häng med och lyssna på vårt diktprat!
I diktskolan handlar det om limerickar.
Välkommen!
Läs dikten längre ner.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord — var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Nils Ferlin (Barfotabarn 1933)

Lämna en kommentar

Avsnitt 16: Lina Ekdahl håller modet uppe

Anna-Clara Tidholm

En naivist möter en naivist!
Anna-Clara Tidholm, författare och illustratör,
har valt en dikt av poeten Lina Ekdahl.
Lyssna till vårt samtal om hälsoglädje,
stillastående juli, känsliga näsor
och att hålla modet uppe.
Men vem är egentligen Anette? 
I Diktskolan handlar det om terziner.

Läs dikten längre ner.

Onsdag 

Gillar inte juli 
bättre då 
med september eller vår 

har lärt mig nya saker hela tiden 

det är tur att jag är frisk 

frisk på Sjömansgården 
hälsoglädje på Sjömansgården 

ingenting luktar värre än gammal fisk 
min näsa  
är mycket känslig 
den är det känsligaste jag har 

ingenting skulle vara värre 
än om du dör 
om ni dör 
då vet jag inte vad jag skulle göra 

varje dag lutar 
något måste dö hela tiden

Lina Ekdahl (Sprid glädje på Sjömansgården Anette, 2007)

Kommentarer stängda

Avsnitt 15: Bob Hansson och regnet

Joakim Sergler läser dikter av Bob Hansson..

Om allt vi släpar på, alla strider vi tar,
om att våga vara rädd och att kanske släppa taget,
handlar detta avsnitt.
Det är Joakim Sergler, gymnasielärare och poet,
som ger oss en dikt av Bob Hansson.
I diktskolan handlar det om versmåttet alexandrin.
Varmt välkomna!

.

Hur många monument resta
hur många omvägar gådda
fördunklingar
hur många förluster i förtid
ska man behöva bära omkring på?

    om du vågar vara rädd
    faller jag på knä
    om du ber mig

I varje självständighet
vilar det en bön
om motsatsen.

Konsten att låta det regna.

Ge sig.

Bob Hansson (Halleluja liksom,  2005)

1 kommentar

Avsnitt 14: Anna Greta Wide om att bli brukad

En bild på författaren Maria Küchen

Välkomna till ett avsnitt om missbruk och fåfänga,
tvivel och tro, försiktiga, bittra ateister och rivaler
– ja om oss jobbiga, krångliga människor helt enkelt.
Det är poeten Maria Küchen som ger oss
ett litet saltkorn av Anna Greta Wide.
I díktskolan handlar det om blankvers.
Läs dikten längre ner.

Missbrukad intill oigenkännlighet —
sömnmedel för bråkiga patienter, stilmedel för all-
varliga skribenter, tribunal för bittra rivaler, sä-
kerhetsmarginal för försiktiga generaler, prydnads-
växt för kräsna esteter, fastetext för magra asketer,
medel, medel och medel —

missbrukad som du är,
bruka oss som vi är.
Bruka oss.

Anna Greta Wide (Kyrie, 1960)

Lämna en kommentar

Avsnitt 13: Kent Andersson får oss att flyga

En bild av Anna Nilsson.

Om gömda drömmar, flaxande vingar och en och annan pekpinne
handlar det här avsnittet. Det är Anna Nilsson
som delar dikten Vingen med oss. Det är Kent Andersson
som har skrivit den. Och du får lyssna.
I Diktskolan handlar det om versmåttet hexameter.
Välkommen!

Vingen

Vi går alla omkring med en vinge 
som vi inte kan flyga med
som blir till en puckel för oss 
som vi måste smyga med.
Vi hade nog kunnat flyga 
om inte alla självutnämnda vicevärdar, 
skolmästare, konstaplar 
och alla de praktiska, taktiska, 
nitiska, kritiska, 
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna 
hade sagt:
Du kan väl inte flyga! 
Håll dig på marken, din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag 
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge, 
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge 
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge 
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös
du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
”Där är en som sluppit lös.”


Kent Andersson (Visor, dikter ballader 2013)

1 kommentar