Kategori: Allmänt

Avsnitt 30: Rilke och vilddjuret

Publicerad 6 april, 2026

Om ett inspärrat vilddjur
och slocknade drömmar.
Väldiga krafter
som hålls tillbaka.
Att vara fångad och längta
efter att komma loss,
vilja men inte våga.

Lyssna till ett samtal om Pantern
av Rainer Maria Rilke.
Det är Katarina O’Nils Franke som ger oss dikten, och du får lyssna.

Välkommen!

Pantern
(Im Jardin des Plantes, Paris)

Hans blick är trött av burens hårda stänger.
Den fångar inget längre på sin färd.
För honom finns, så långt blicken tränger,
blott galler, och bak galler ingen värld.

Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är tankens flykt igenom cellen, där fången
en halvt bedövad men väldig vilja står.

Blott sällan kan det underbara hända,
att någon bild når djupt i hans pupill,
går genom lemmarna, de stilla, spända
– och hör i hjärtat upp att vara till.

Rainer Maria Rilke (1903, övers Johannes Edfelt)

Lämna en kommentar

Avsnitt 29: Stig Sjödin och trapporna mot solen

Publicerad 15 februari, 2026

Det är folkhem, arbetarklass och framtidstro.
Det är vägen uppåt, klassresan och priset
för den som blir kvar.
Välkommen till ett avsnitt med
den fina dikten Bandvalsaren
av Stig Sjödin!

Det är Anna Ekström, folkbildare och före detta minister, som ger oss den fina dikten
– och det är du som får äran att lyssna.

Läs hela dikten här nedan.

Bandvalsaren

Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,
de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
och föraktar honom när han äter med kniv.
Han ska aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Stig Sjödin (Ur Sotfragment 1949)

2 kommentarer

Avsnitt 28: Solveig von Schoultz och stjärnorna

Publicerad 9 december, 2025

För många stjärnor och för korta nätter, skönhet, livslust, och den överskattade sömnen.
Solveig von Schoultz korta dikt gav många tankar.

Det är Carl-Johan Markstedt, lärare, läromedelsförfattare och journalist, som ger oss det lilla smycket till dikt.
Och det är du som får lyssna.
Välkommen!

Läs hela dikten längre ner.

Håll dig borta, sömn.
Tids nog hinner jag sova.
Natten är för kort.
Stjärnorna är för många.
Hjärtat vill samla smycken.

Solveig von Schoultz (ur Terrassen 1959)

Lämna en kommentar

Avsnitt 27: På liv och död med Löwenhjelm

Publicerad 5 november, 2025

Sprittande av liv och lek, samtidigt intill döden trött, sjuk och ledsen. Möt Harriet Löwenhjelm, en lekfull, normbrytande skaldinna och konstnär.
Det är Rebecka O’Nils som ger oss dikten – och sången! – och du får glädjen att lyssna till vårt samtal.
Aron Stefansson står för klippningen.

Tack också till Svenska Akademien för bidrag till klippning!

Läs hela dikten längre ner.

Är jag intill döden trött

Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött,
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.

Säg, var hålls min lille vän,
rare vän,
ende vän
i den vida världen?
Hjärtat har jag hårt i bänn,
Kommer, kommer du igen
lille vän,
rare vän
i den vida världen?

Kom och hjälp mig för Guds skull,
för min skull,
för din skull,
du, som ensam kan det!
Världen är av sorger full,
allt som glimmar är ej gull.
För Guds skull,
för min skull,
hjälp mig, du som kan det!

Harriet Löwenhjelm (ur Dikter 1919)

2 kommentarer

Avsnitt 26: Du & jag & Malmsten

Publicerad 19 maj, 2025

Att skicka iväg och hålla kvar, att vara nära och att skiljas, att vara generös och ångra sig.
Här kommer en dikt av kära Bodil Malmsten.
Det är Ida Palm Ekspong, journalist, som valt dikten
och det är du som får höra oss prata om den.

Välkommen till ett nytt avsnitt!

Läs hela dikten nedan.

Vi har tyvärr inte rättigheter att visa dikten, men den finns att läsa här.

Lämna en kommentar

Avsnitt 25: Maskarna och Baudelaire

Publicerad 28 februari, 2025

Skelett, asflugor, käftsmällar och en vidunderlig skönhet. Häng med i ett samtal om det lägsta och det högsta.
Det är Maria Wiman, lärare och läromedelsförfattare, som ger oss dikten Kadavret av Charles Baudelaire.
Välkommen in!

Hela dikten kan du läsa här nedanför.

Kadavret

Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.

Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn
så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!

Charles Baudelaire (Ur Det ondas blommor 1857,
svensk övers. Ingvar Björkeson

Lämna en kommentar

Avsnitt 24: Klä av dig med Szymborska

Publicerad 21 januari, 2025

Om kärleken till en skrynklig scarf, att klä av sig naken, få klä på sig och bli människa igen. Vara sjuk eller inte sjuk och om lyckan i en ”förlängd användbarhet”.

Det och mycket mer pratar vi om i det här avsnittet. Det är vår gäst Ole Lien, ingenjör och pensionär, som ger oss en dikt av fantastiska Nobelpristagaren Wisława Szymborska. Har du inte läst henne än så börja här – genast!

Välkommen att lyssna på vårt samtal!

Läs hela dikten längre ner.

Kläder

Du tar av dig, vi tar av oss, ni tar av er
kappor, jackor, koftor, blusar,
av bomull, ylle, polyesterull,
kjolar, byxor, strumpor, trosor,
lägger dem, hänger dem, kastar dem över
stolar, bänkar, britsar, skärmar;
än så länge, säger doktorn, ingen fara,
klä på er igen, vila ut, res bort,
medicin utifall, till natten, efter maten,
kom tillbaks om en månad, ett år, ett och ett halvt;
där ser du, du som trodde, och vi som var så rädda,
och ni som förmodade, och han som misstänkte,
dags att knäppa, knyta, med ännu darrande händer
tryckknapparna, snörena, hyskorna, spännena,
bältena, knapparna, slipsarna, kragarna
och hala fram ur ärmarna, väskorna, fickorna
den skrynklade prickiga, randiga, blommiga rutiga scarfen
med plötsligt förlängd användbarhet.

Wisława Szymborska (Ur Människor på en bro 1986, översättning Anders Bodegård)

Lämna en kommentar

Avsnitt 23: Tegnér tror på sanningen

Publicerad 12 december, 2024

Hur länge ska våldet härska, vad är sant och hur vet man egentligen vad som är det rätta? I det här avsnittet är det riksdagens talman Andreas Norlén som ger oss en dikt av skalden Esaias Tegnér. Trots att dikten skrevs för över 200 år sedan så är frågorna aktuellare än någonsin.
Välkommen att lyssna!

Läs hela dikten nedan.

Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.

Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.

De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft,
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga allt rätt,
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav, må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Esaias Tegnér (1810)

2 kommentarer

Avsnitt 22: Hitta hoppet med Bruno K Öijer

Publicerad 19 oktober, 2024

Från svartare än svart till en blå rymd och ett blåsippsmanifest!
Att bli hel, slippa frysa och komma upp på rälsen igen. Äntligen får ni en dikt igen av Bruno K Öijer.
Det är Helle Klein, journalist, präst och direktor på Sigtunastiftelsen, som valt dikten och det är du som får lyssna till vårt diktprat.
Välkommen in!

Dikten kan du läsa längre ner.

Jag frös
Jag hade inget att leva för
Månader blev till år
när jag måste ha dragit
min kropp närmare intill mig
Jag måste anat en blå strimma
under alla lager av svärta

Vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart
svartare än svart
låg det på sidan
och under kom
blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej
på sina stjälkar
och slagit ut till
en blå rymd
som långsamt pressade
sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen
igen

Bruno K Öijer (Ur Det förlorade ordet 1995)

Lämna en kommentar

Avsnitt 21: Vara modig med Geijer

Publicerad 14 juni, 2024

Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet.
Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt!
Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter,
gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av
Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag
som när den skrevs. Välkommen!

Dikten kan du läsa längre ner.

På nyårsdagen 1838

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Erik Gustaf Geijer (1838)

Lämna en kommentar