Press "Enter" to skip to content

Avsnitt 10: Stagnelius, åtrån och döden

En brudsäng och en grav, dödligt begär, förförelse och kroppens upplösning. Stagnelius möter punk i denna åtråns och dödsdriftens dikt. Det är Per Bengtsson
som valt Till förruttnelsen, Erik Johan Stagnelius kanske svartaste dikt. Lyssna också på punkversionen med Termovante Blå.
Läs hela dikten längre ned.

Till förruttnelsen
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro. 


Erik Johan Stagnelius (1818)