– en dikt i taget
Att skicka iväg och hålla kvar, att vara nära och att skiljas, att vara generös och ångra sig.
Här kommer en dikt av kära Bodil Malmsten.
Det är Ida Palm Ekspong, journalist, som valt dikten
och det är du som får höra oss prata om den.
Välkommen till ett nytt avsnitt!
Läs hela dikten nedan.
Vi har tyvärr inte rättigheter att visa dikten, men den finns att läsa här.
Kommentarer stängdaFrån svartare än svart till en blå rymd och ett blåsippsmanifest!
Att bli hel, slippa frysa och komma upp på rälsen igen. Äntligen får ni en dikt igen av Bruno K Öijer.
Det är Helle Klein, journalist, präst och direktor på Sigtunastiftelsen, som valt dikten och det är du som får lyssna till vårt diktprat.
Välkommen in!
Dikten kan du läsa längre ner.
Jag frös
Jag hade inget att leva för
Månader blev till år
när jag måste ha dragit
min kropp närmare intill mig
Jag måste anat en blå strimma
under alla lager av svärta
Vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart
svartare än svart
låg det på sidan
och under kom
blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej
på sina stjälkar
och slagit ut till
en blå rymd
som långsamt pressade
sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen
igen
Bruno K Öijer (Ur Det förlorade ordet 1995)
Lämna en kommentar
Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet.
Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt!
Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter,
gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av
Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag
som när den skrevs. Välkommen!
Dikten kan du läsa längre ner.
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Erik Gustaf Geijer (1838)
Lämna en kommentarNyfiket krafsande och rafsande
samlar poeten allt möjligt och omöjligt
för att bädda mjukare än mjukt.
Men vad ska det bli?
Vi pratar barnsligheter och tusenårssjälar
i detta avsnitt. Gäst är Hanna Lundström, poet
och ordkonstlärare. Hon har valt en dikt
av Eva-Stina Byggmästar som är mästare
på att bygga dikt.
Samlar ihop
näsdukar, vantar och halsdukar,
gungstol, pälsmössor, trasmattor,
hyvelbänk och kökssoffa,
liksom hyllmeter efter hyllmeter
med fågelböcker och väggbonader
med ordspråk på marsianska, pelargoner,
ejderdunstäcken och filtar av lump
allt drar
jag in –
jag drar in allt
i holken –
gör det
mjuka mjukare
och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska
ägget: för poesin, dikternas dikt,
för barnet med gammelmansansiktet
och tusenårssjälen
Eva-Stina Byggmästar (ur Orkidébarn 2018)
Podcast: Play in new window | Download
Subscribe: Apple Podcasts | RSS
4 kommentarer
Välkomna till ett avsnitt om missbruk och fåfänga,
tvivel och tro, försiktiga, bittra ateister och rivaler
– ja om oss jobbiga, krångliga människor helt enkelt.
Det är poeten Maria Küchen som ger oss
ett litet saltkorn av Anna Greta Wide.
I díktskolan handlar det om blankvers.
Läs dikten längre ner.
Missbrukad intill oigenkännlighet —
sömnmedel för bråkiga patienter, stilmedel för all-
varliga skribenter, tribunal för bittra rivaler, sä-
kerhetsmarginal för försiktiga generaler, prydnads-
växt för kräsna esteter, fastetext för magra asketer,
medel, medel och medel —
missbrukad som du är,
bruka oss som vi är.
Bruka oss.
Anna Greta Wide (Kyrie, 1960)
Lämna en kommentar
En brudsäng och en grav, dödligt begär, förförelse och kroppens upplösning. Stagnelius möter punk i denna åtråns och dödsdriftens dikt. Det är Per Bengtsson
som valt Till förruttnelsen, Erik Johan Stagnelius kanske svartaste dikt. Lyssna också på punkversionen med Termovante Blå.
Läs hela dikten längre ned.
Till förruttnelsen
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.
Erik Johan Stagnelius (1818)
Här får du en dikt av finlandssvenska Märta Tikkanen.
Det är Kajsa Sundin, författare och skrivlärare,
som valt ut den, och dikten handlar om Odysseus fru Penelope, även kallad Arnaia. Eller kanske handlar den om något annat?
Lyssna på ett samtal som böljar mellan närhet och avstånd, skrivande, vävning och att vänta på kärleken.
I diktskolan får du veta mer om versfötter.
Dikten hittar du nedan.
Jag sitter i rummet med fyra fönster
väver min väv, ser ut mot havet
Isranden långt borta. Detta är ett hav utan vågor
i väntan
på att isen ska gå
allt nytt och ingenting omöjligt, snart!
Jag behöver denna ro vid väven
mönstret tar form också om jag inte kan
se det
för att se mönstret måste jag ha väven på avstånd
men jag väver ur en dröm om närhet
Märta Tikkanen (Arnaia, kastad i havet, 1992)
3 kommentarer
Äntligen är den här – Diktpodden!
I det allra första avsnittet får du en dikt av Adonis, den arabiske, ständigt Nobelpristippade poeten. Den som valt dikten är Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan. Du får också lära dig lite om versfötter i Diktpoddens diktskola.
Se dikten nedan. Varmt välkommen! Kommentera gärna.
Lyssna på de andra avsnitten här.
I mina vingar bor en vägvisare
som leder mig längs vägen
och vägens aska täcker
skimret av en brand
Adonis övers. Hesham Bahari
