För många stjärnor och för korta nätter, skönhet, livslust, och den överskattade sömnen. Solveig von Schoultz korta dikt gav många tankar.
Det är Carl-Johan Markstedt, lärare, läromedelsförfattare och journalist, som ger oss det lilla smycket till dikt. Och det är du som får lyssna. Välkommen!
Läs hela dikten längre ner.
Håll dig borta, sömn. Tids nog hinner jag sova. Natten är för kort. Stjärnorna är för många. Hjärtat vill samla smycken.
Sprittande av liv och lek, samtidigt intill döden trött, sjuk och ledsen. Möt Harriet Löwenhjelm, en lekfull, normbrytande skaldinna och konstnär. Det är Rebecka O’Nils som ger oss dikten – och sången! – och du får glädjen att lyssna till vårt samtal. Aron Stefansson står för klippningen.
Tack också till Svenska Akademien för bidrag till klippning!
Läs hela dikten längre ner.
Är jag intill döden trött
Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen. Lång var vägen som jag nött, ingen liten vän jag mött. Jag är trött, ganska trött, sjuk och trött och ledsen.
Säg, var hålls min lille vän, rare vän, ende vän i den vida världen? Hjärtat har jag hårt i bänn, Kommer, kommer du igen lille vän, rare vän i den vida världen?
Kom och hjälp mig för Guds skull, för min skull, för din skull, du, som ensam kan det! Världen är av sorger full, allt som glimmar är ej gull. För Guds skull, för min skull, hjälp mig, du som kan det!
Att skicka iväg och hålla kvar, att vara nära och att skiljas, att vara generös och ångra sig. Här kommer en dikt av kära Bodil Malmsten. Det är Ida Palm Ekspong, journalist, som valt dikten och det är du som får höra oss prata om den.
Välkommen till ett nytt avsnitt!
Läs hela dikten nedan.
Vi har tyvärr inte rättigheter att visa dikten, men den finns att läsa här.
Skelett, asflugor, käftsmällar och en vidunderlig skönhet. Häng med i ett samtal om det lägsta och det högsta. Det är Maria Wiman, lärare och läromedelsförfattare, som ger oss dikten Kadavret av Charles Baudelaire. Välkommen in!
Hela dikten kan du läsa här nedanför.
Kadavret
Minns ni, min älskade, synen vi såg i sommarens milda ljus denna morgon: ett skändligt kadaver som låg på skogsstigens bädd av grus?
Med lyfta ben som en kvinna i brunst och svettandes gift som en sjuk utbjöd det fräckt sin av febrig dunst stinna, obscena buk.
Och solen stekte detta ruttnande djur för att upplöst och hundrafalt kunna ge åter till moder Natur vad hon hopfört till en gestalt.
Långsamt såg himlen ett stolt skelett slå ut, likt en blomma mot skyn så tung var dess stank att ni vacklade lätt och det svartnade för er syn.
Kring buken surrade asflugors flock medan larvernas svarta här flöt fram likt en vätska, seg och tjock, över lemmar som sakta föll sär.
Allt sänktes och steg likt ebb och flod eller frambröt i bubblande skred som om kroppens liv, där den pöste, bestod i att mångfaldigt brytas ned.
En sällsam musik steg upp därifrån som från vindar, bäckar och träd eller vannan där bonden med lugn, monoton rörelse rensar sin säd.
Och formerna suddades ut och försvann likt en skiss, en vag, nästan död dröm som konstnären bara kan gestalta med minnet som stöd.
En otålig hynda bevakade oss bakom klippan, i lystet begär att från liket, så snart vi gått, slita loss det stycke hon kvarlämnat där.
Och dock skall ni likna en gång detta as och denna besmittelses pust Ni, solen i min värld, mina ögons extas, min ängel och högsta lust!
Ja, detta, min drottning, väntar er då ni biktat och blivit smord och lagts under gräs och blommor som ler att bland knotor multna till jord.
Säg åt masken då, när dess kyss er förött, att formen, allt det som var av himmelskt ursprung i upplöst kött skall evigt hos mig leva kvar!
Charles Baudelaire (Ur Det ondas blommor 1857, svensk övers. Ingvar Björkeson
Om kärleken till en skrynklig scarf, att klä av sig naken, få klä på sig och bli människa igen. Vara sjuk eller inte sjuk och om lyckan i en ”förlängd användbarhet”.
Det och mycket mer pratar vi om i det här avsnittet. Det är vår gäst Ole Lien, ingenjör och pensionär, som ger oss en dikt av fantastiska Nobelpristagaren Wisława Szymborska. Har du inte läst henne än så börja här – genast!
Välkommen att lyssna på vårt samtal!
Läs hela dikten längre ner.
Kläder
Du tar av dig, vi tar av oss, ni tar av er kappor, jackor, koftor, blusar, av bomull, ylle, polyesterull, kjolar, byxor, strumpor, trosor, lägger dem, hänger dem, kastar dem över stolar, bänkar, britsar, skärmar; än så länge, säger doktorn, ingen fara, klä på er igen, vila ut, res bort, medicin utifall, till natten, efter maten, kom tillbaks om en månad, ett år, ett och ett halvt; där ser du, du som trodde, och vi som var så rädda, och ni som förmodade, och han som misstänkte, dags att knäppa, knyta, med ännu darrande händer tryckknapparna, snörena, hyskorna, spännena, bältena, knapparna, slipsarna, kragarna och hala fram ur ärmarna, väskorna, fickorna den skrynklade prickiga, randiga, blommiga rutiga scarfen med plötsligt förlängd användbarhet.
Wisława Szymborska (Ur Människor på en bro 1986, översättning Anders Bodegård)
Hur länge ska våldet härska, vad är sant och hur vet man egentligen vad som är det rätta? I det här avsnittet är det riksdagens talman Andreas Norlén som ger oss en dikt av skalden Esaias Tegnér. Trots att dikten skrevs för över 200 år sedan så är frågorna aktuellare än någonsin. Välkommen att lyssna!
Läs hela dikten nedan.
Det eviga
Väl formar den starke med svärdet sin värld, väl flyga som örnar hans rykten; men någon gång brytes det vandrande svärd, och örnarna fällas i flykten. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd lugn står hon med strålande pannan. Hon leder igenom den nattliga värld, och pekar alltjämt till en annan. Det sanna är evigt: kring himmel och jord genljuda från släkte till släkte dess ord. Det rätta är evigt: ej rotas där ut från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut, så kan du det rätta dock vilja. Förföljs det utom dig med list och våld, sin fristad det har i ditt bröst fördold. Och viljan, som stängdes i lågande bröst, tar mandom, lik Gud, och blir handling. Det rätta får armar, det sanna får röst, och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp, de stiga som stjärnor ur Lethe opp. Och dikten är icke som blommornas doft, som färgade bågen i skyar. Det sköna du bildar är mera än stoft, och åldren dess anlet förnyar. Det sköna är evigt: med fiken håg vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga allt rätt, och bilda det sköna med glädje. De tre dö ej ut bland mänskors ätt, och till dem från tiden vi vädje. Vad tiden dig gav, må du ge igen, blott det eviga bor i ditt hjärta än.
Från svartare än svart till en blå rymd och ett blåsippsmanifest! Att bli hel, slippa frysa och komma upp på rälsen igen. Äntligen får ni en dikt igen av Bruno K Öijer. Det är Helle Klein, journalist, präst och direktor på Sigtunastiftelsen, som valt dikten och det är du som får lyssna till vårt diktprat. Välkommen in!
Dikten kan du läsa längre ner.
Jag frös Jag hade inget att leva för Månader blev till år när jag måste ha dragit min kropp närmare intill mig Jag måste anat en blå strimma under alla lager av svärta
Vid banvallen låg ett omkullvält lok tungt och kallnat svart svartare än svart låg det på sidan och under kom blåsippor upp ömtåliga och små måste dom växt till sej på sina stjälkar och slagit ut till en blå rymd som långsamt pressade sej högre och högre och välte tillbaka loket lyfte upp det till rälsen igen
Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet. Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt! Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter, gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag som när den skrevs. Välkommen!
Dikten kan du läsa längre ner.
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud; och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Nyfiket krafsande och rafsande samlar poeten allt möjligt och omöjligt för att bädda mjukare än mjukt. Men vad ska det bli?
Vi pratar barnsligheter och tusenårssjälar i detta avsnitt. Gäst är Hanna Lundström, poet och ordkonstlärare. Hon har valt en dikt av Eva-Stina Byggmästar som är mästare på att bygga dikt.
Samlar ihop näsdukar, vantar och halsdukar, gungstol, pälsmössor, trasmattor, hyvelbänk och kökssoffa, liksom hyllmeter efter hyllmeter med fågelböcker och väggbonader med ordspråk på marsianska, pelargoner, ejderdunstäcken och filtar av lump
allt drar jag in –
jag drar in allt i holken –
gör det mjuka mjukare och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska ägget: för poesin, dikternas dikt, för barnet med gammelmansansiktet och tusenårssjälen
Lyssna till ett samtal om kärlekens verkliga färg, om jamande träd och sår som täcks av snö. Det är Mimmi Palm som ger er en dikt av Jila Mossaed, poet och akademiledamot. Läs dikten längre ner.
I Diktskolan handlar det om sonettkransen, som är kronan av versmått.
Det snöade hela natten
Det snöade hela natten kärleken är vit Går på kärleken trampande
Skogen jamar små bitar av ljus gungar i träden
Kärleken täcker såret bristen, själens fläckar
Vi sjunger högt jag och de osynliga jag och de ordlösa
