Press "Enter" to skip to content

Diktpodden Posts

Avsnitt 11: Rupi Kaur provocerar och berör

Julia Nilsson

Hon kallas Instapoeternas drottning, hon har över 4 miljoner följare på Instagram
och hennes dikter är översatta till 40 språk. Ytlig och kommersiell enligt några,
autentisk och en feministisk förebild enligt andra.
Vi ger er indisk–kanadensiska poeten Rupi Kaur!
Det är Julia Nilsson, elev på Globala gymnasiet, som har valt.
I Diktskolan handlar det om olika typer av kontraster: paradox, hyperbol och litotes.
Varsågoda!

om jag vill dela mitt liv med en partner 
vore det galet att inte fråga mig själv
om den här personen kommer vara någon 
jag fortfarande skrattar med
om tjugo år
eller om jag bara är uppslukad av charmen 
ser jag oss växa isär
om tio år
eller fortsätter vi växa tillsammans utan slut 
jag vill inte bli distraherad
av utseende eller pengar
jag vill veta om min partner tar fram
det bästa eller sämsta i mig
är våra värderingar samma i grund och botten 
om trettio år
kommer vi då fortfarande hoppa i säng  
som om vi var tjugo
kan jag se oss bli gamla ihop
kämpa mot världen
med ungt blod
i våra ådror

– checklista

Rupi Kaur (ur Solen och hennes rosor 2018, övers Tove Folkesson)

Comments closed

Avsnitt 10: Stagnelius, åtrån och döden

En brudsäng och en grav, dödligt begär, förförelse och kroppens upplösning. Stagnelius möter punk i denna åtråns och dödsdriftens dikt. Det är Per Bengtsson
som valt Till förruttnelsen, Erik Johan Stagnelius kanske svartaste dikt. Lyssna också på punkversionen med Termovante Blå.
Läs hela dikten längre ned.

Till förruttnelsen
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro. 


Erik Johan Stagnelius (1818)

Comments closed

Avsnitt 9: Marie Lundquist och den trotsiga dikten

Anna Karlsson

Marie Lundquists dikter har liv, de struntar i förväntningar och regler, de sviker, svälter och dinglar med benen. Just som dikter ska göra. Välkommen att dela dem med oss! 
Det är Anna Jarlsson, gymnasielärare i svenska och franska, som delar med sig av dikten Dikten dinglar med benen (se nedan) och det är du som lyssnar. Välkommen!
I diktskolan handlar det om bilder: symbol och allegori.

PS. Om du gillar avsnittet: dela det med dina vänner!

Dikten dinglar med benen över avgrunden
slickar i sig människomörkret

Dikten är en inälva som ryms i munnen

Dikten vet sitt öde:
Förråda språket
spika fast verkligheten i luften

Dikten är en ny navelsträng
istället för den som klipptes av

Dikten begär sitt utträde ur syntaxen

Dikten vet att tystnaden har sitt pris
väver mattor av människotungor

Dikten svälter hellre än tvångsmatas
med modersmålet

Dikten är en susning av det ofödda

Dikten förvandlar papperet
till träd igen

Marie Lundquist (Berör och förstör, 2019)

5 Comments

Avsnitt 8: Stanna upp med Werner Aspenström

Ibland behöver man släppa alla orden och i stället ta på gummistövlarna. Här får ni en dikt av Werner Aspenström. Gunnar Zetterberg, filmare och medieproducent, har valt dikten Du och jag och världen, som är en hyllning till fotsulan. I diktskolan handlar det om besjälning och personifikation.
Välkomna in!

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.


Werner Aspenström (Trappan, 1964)

Leave a Comment

Avsnitt 7: Bruno K Öijer och fantasin

En bild på Anne-Marie Körling

Det här avsnittet är en lovsång till en skadad spindel. Det handlar också om sommarlov, skola, skrivande, skadeglädje – och om fantasin som tar oss vart som helst.

Vi får dikten Fantasin av Bruno K Öijer och det är Anne-Marie Körling, lärare och författare, som ger oss den. Vi får också en diktskola som handlar om uppräkningar. Välkomna att lyssna!

Läs hela dikten nedan.

Fantasin

när vi i sjätte klass fick till uppgift
att skriva om sommarlovet
hade jag inte som dom andra
några bilutflykter
eller spännande utlandsresor att skriva om
men jag fick ner några rader
jag skrev att jag hittat en skadad spindel
och lagat benet på den med ett stycke tejp
när juli månad gått var skadan läkt
och jag kunde släppa ut spindeln
såg den snabbt springa iväg ute på gården
bland maskrosorna och gräset

min uppsats fick högsta betyg
var den enda som lästes upp inför klassen
jag satt och skavde i bänken
stirrade upp i taket
och försökte dölja min skadeglädje
över hur lätt det hade gått
att hitta på och luras
och när jag gick hem över skolgården
fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt
palmer vajade i vinden
Medelhavet skummade blått och snuddade
vid mina skor
fullmånen rörde sej
gungade som en jojo från någons hand
gömd uppe bland molnen

Bruno K. Öijer (Och natten viskade Annabel Lee, 2014)

3 Comments

Avsnitt 6: Tilliten hos Tranströmer

Pär Lewin Ronnås

Om Schubert, tillit och en ledstång i mörker handlar det här avsnittet. Vi ger er del IV ur Tomas Tranströmers dikt Schubertiana, som dagens gäst Pär Lewin Ronnås har valt ut. Pär är pastor i Åbybergskyrkan i Vallentuna.
Välkommen att lyssna till vårt diktprat! 
I diktskolan handlar det om anaforer och andra upprepningar.

Läs hela dikten nedan.


Schubertiana IV

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
   olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som på oss på motorleden mitt i den
   trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
   förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Tomas Tranströmer (Sanningsbarriären, 1978)

Leave a Comment

Avsnitt 5: Yrsnön hos Tua Forsström

Wivan Nygård-Fagerudd läser Tua Forsström

Snöflingorna dansar, ljusen blinkar och de döda kommer på besök i Tua Forsströms ömsinta dikt från Tenala kyrkogård.
Den som valt dikten i detta avsnitt av Diktpodden är Wivan Nygård-Fagerudd, journalist och musiker. Missa icke hennes musikaliska läsning och vårt samtal!
I diktskolan handlar det om bilder – metaforer och liknelser.


Snön yr över
Tenala kyrkogård 

Vi tänder ljus för att
de döda skall vara mindre 

ensamma, vi tror att de är 
underställda samma lagar 

som vi. Ljusen blinkar oroligt: 
de döda längtar kanske efter 

sällskap, vi vet ingenting om 
deras verksamhet, snön yr 

De döda tiger som bomull. 
En skock tunna barn som 

ohörbart tar ett steg närmare 
Ser de på oss uppmärksamt ett 

ögonblick: är det för att de 
glömt, eller minns? Snön 

yr över Tenala kyrkogård 

Som när man flyger in 
över en stad om natten på 

låg höjd: ljusen blir 
motorvägar, fordonens 

strålkastare, man kommer
 någonstans ifrån 

Snart kör man bil längs en 
väg, ett av de blinkande 

ljusen i yrsnön 

Tua Forsström (Parkerna, 1992) 

Comments closed

#4 Vi söker tröst i Kristina Lugn

En bild på Mait Angberg

Hon släpper in himlen i vardagen, får oss att känna igen oss, fnissa till och ibland gråta. Sedan tröstar hon oss.
Vi ger er en dikt av Kristina Lugn. Det är Mait Angberg som valt dikten i det här avsnittet.
I diktskolan handlar det om rim.
Välkomna!

Himlen
är en höjdhoppsmedalj
bakom persiennerna.
Jag kokar pasta
och tänker på min vän i havet.
Varje dag dammtorkar jag
slagfältet i mitt huvud
och svartbygget i mitt hjärta.
Mitt liv är ingen mäklardröm.
Jag är en kvinna utan eldstad
och takrosetter
utan utlandsprefix.
Varför?
Varför är det bara lägenheter
som har gammaldags charm?

Av Kristina Lugn (Hej då, ha det så bra, 2003)

Comments closed

Diktpodden: #3 Johan Ludvig Runeberg

Fredrik och Basse läser Runeberg.

Vi läser ett utdrag ur dikten Döbeln vid Jutas, ur Fänrik Ståls sägner.
Den som valt dikten är Fredrik Mandelin, som tar oss med på en svindlade färd från högstadiet i Holmsund till segrar och nederlag i Österbotten. Däremellan diskuterar vi litterär romantik, realism och bakelser.
I Diktskolan handlar det om slutrim.
Läs dikten nedan.
Välkomna!

Döbeln vid Jutas (utdrag)
/—/
“Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke, 
Och bland fritänkare är jag visst en; 
Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: 
Min bräckta panna och min vän Bjerkén. 
Vad ni förordnat, har jag därför tagit, 
Har som ett barn här legat och fördragit 
Det batteri, ni radat på mitt bord. 
Jag vet det väl, ni följer konstens lagar: 
Men binda de mig här för timmar, dagar, 
Så bryt dem som en man, det är mitt ord.

Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, 
Jag måste upp, om jag i graven låg. 
Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; 
Där avgörs finska härens återtåg. 
Jag måste dit, förrän min trupp är slagen. 
Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen? 
Vad blir, du tappra här, ditt öde sen? 
Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, 
Som gör mig för i morgon sjufalt värre, 
Men hjälper mig i dag på mina ben!”

Den unge läkarn hörde mulen ordet, 
Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag; 
Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet 
Och strök det tomt uti ett enda drag. 
“Nu, herr general, gör ej min konst er hinder.” – 
En högre rodnad flög på Döbelns kinder, 
Och upp han sprang, fast sviktande och svag: 
“Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan! 
Ni har förstått mig ni, som ingen annan; 
Ni är en man, och så är även jag.
/—/

Av Johan Ludvig Runeberg (Fänrik Ståls sägner, 1848)

Läs hela dikten på Projekt Runeberg

1 Comment

Diktpodden: #2 Märta Tikkanen

Kajsa Sundin läser en bok av Märta Tikkanen.

Här får du en dikt av finlandssvenska Märta Tikkanen.
Det är Kajsa Sundin, författare och skrivlärare,
som valt ut den, och dikten handlar om Odysseus fru Penelope, även kallad Arnaia. Eller kanske handlar den om något annat?
Lyssna på ett samtal som böljar mellan närhet och avstånd, skrivande, vävning och att vänta på kärleken.
I diktskolan får du veta mer om versfötter.
Dikten hittar du nedan.

Jag sitter i rummet med fyra fönster
                                                   väver min väv, ser ut mot havet
Isranden långt borta. Detta är ett hav utan vågor
                                                                                i väntan
på att isen ska gå
                allt nytt och ingenting omöjligt, snart!
Jag behöver denna ro vid väven
             mönstret tar form också om jag inte kan
                                                                                 se det
            för att se mönstret måste jag ha väven på avstånd
men jag väver ur en dröm om närhet

Märta Tikkanen (Arnaia, kastad i havet, 1992)

3 Comments