Ibland behöver man släppa alla orden och i stället ta på gummistövlarna. Här får ni en dikt av Werner Aspenström. Gunnar Zetterberg, filmare och medieproducent, har valt dikten Du och jag och världen, som är en hyllning till fotsulan. I diktskolan handlar det om besjälning och personifikation. Välkomna in!
Du och jag och världen
Fråga inte vem du är och vem jag är och varför allting är. Låt professorerna utreda, de har betalt. Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv. Sätt på dig kappan. Släck ljuset i tamburen. Stäng dörren. Låt de döda balsamera de döda.
Här går vi nu. Den som har de vita gummistövlarna är du. Den som har de svarta gummistövlarna är jag. Och regnet som faller över oss båda är regnet.
Det här avsnittet är en lovsång till en skadad spindel. Det handlar också om sommarlov, skola, skrivande, skadeglädje – och om fantasin som tar oss vart som helst.
Vi får dikten Fantasin av Bruno K Öijer och det är Anne-Marie Körling, lärare och författare, som ger oss den. Vi får också en diktskola som handlar om uppräkningar. Välkomna att lyssna!
Läs hela dikten nedan.
Fantasin
när vi i sjätte klass fick till uppgift att skriva om sommarlovet hade jag inte som dom andra några bilutflykter eller spännande utlandsresor att skriva om men jag fick ner några rader jag skrev att jag hittat en skadad spindel och lagat benet på den med ett stycke tejp när juli månad gått var skadan läkt och jag kunde släppa ut spindeln såg den snabbt springa iväg ute på gården bland maskrosorna och gräset
min uppsats fick högsta betyg var den enda som lästes upp inför klassen jag satt och skavde i bänken stirrade upp i taket och försökte dölja min skadeglädje över hur lätt det hade gått att hitta på och luras och när jag gick hem över skolgården fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt palmer vajade i vinden Medelhavet skummade blått och snuddade vid mina skor fullmånen rörde sej gungade som en jojo från någons hand gömd uppe bland molnen
Bruno K. Öijer (Och natten viskade Annabel Lee, 2014)
Om Schubert, tillit och en ledstång i mörker handlar det här avsnittet. Vi ger er del IV ur Tomas Tranströmers dikt Schubertiana, som dagens gäst Pär Lewin Ronnås har valt ut. Pär är pastor i Åbybergskyrkan i Vallentuna. Välkommen att lyssna till vårt diktprat! I diktskolan handlar det om anaforer och andra upprepningar.
Läs hela dikten nedan.
Schubertiana IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn. Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer. Lita på hjulaxlarna som på oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål. Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat. På vad? På någonting annat, de följer oss en bit på väg dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.
Snöflingorna dansar, ljusen blinkar och de döda kommer på besök i Tua Forsströms ömsinta dikt från Tenala kyrkogård. Den som valt dikten i detta avsnitt av Diktpodden är Wivan Nygård-Fagerudd, journalist och musiker. Missa icke hennes musikaliska läsning och vårt samtal! I diktskolan handlar det om bilder – metaforer och liknelser.
Snön yr över Tenala kyrkogård
Vi tänder ljus för att de döda skall vara mindre
ensamma, vi tror att de är underställda samma lagar
som vi. Ljusen blinkar oroligt: de döda längtar kanske efter
sällskap, vi vet ingenting om deras verksamhet, snön yr
De döda tiger som bomull. En skock tunna barn som
ohörbart tar ett steg närmare Ser de på oss uppmärksamt ett
ögonblick: är det för att de glömt, eller minns? Snön
yr över Tenala kyrkogård
Som när man flyger in över en stad om natten på
låg höjd: ljusen blir motorvägar, fordonens
strålkastare, man kommer någonstans ifrån
Snart kör man bil längs en väg, ett av de blinkande
Hon släpper in himlen i vardagen, får oss att känna igen oss, fnissa till och ibland gråta. Sedan tröstar hon oss. Vi ger er en dikt av Kristina Lugn. Det är Mait Angberg som valt dikten i det här avsnittet. I diktskolan handlar det om rim. Välkomna!
Himlen är en höjdhoppsmedalj bakom persiennerna. Jag kokar pasta och tänker på min vän i havet. Varje dag dammtorkar jag slagfältet i mitt huvud och svartbygget i mitt hjärta. Mitt liv är ingen mäklardröm. Jag är en kvinna utan eldstad och takrosetter utan utlandsprefix. Varför? Varför är det bara lägenheter som har gammaldags charm?
Vi läser ett utdrag ur dikten Döbeln vid Jutas, ur Fänrik Ståls sägner. Den som valt dikten är Fredrik Mandelin, som tar oss med på en svindlade färd från högstadiet i Holmsund till segrar och nederlag i Österbotten. Däremellan diskuterar vi litterär romantik, realism och bakelser. I Diktskolan handlar det om slutrim. Läs dikten nedan. Välkomna!
Döbeln vid Jutas (utdrag) /—/ ”Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke, Och bland fritänkare är jag visst en; Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: Min bräckta panna och min vän Bjerkén. Vad ni förordnat, har jag därför tagit, Har som ett barn här legat och fördragit Det batteri, ni radat på mitt bord. Jag vet det väl, ni följer konstens lagar: Men binda de mig här för timmar, dagar, Så bryt dem som en man, det är mitt ord.
Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, Jag måste upp, om jag i graven låg. Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; Där avgörs finska härens återtåg. Jag måste dit, förrän min trupp är slagen. Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen? Vad blir, du tappra här, ditt öde sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!”
Den unge läkarn hörde mulen ordet, Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag; Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet Och strök det tomt uti ett enda drag. ”Nu, herr general, gör ej min konst er hinder.” – En högre rodnad flög på Döbelns kinder, Och upp han sprang, fast sviktande och svag: ”Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan! Ni har förstått mig ni, som ingen annan; Ni är en man, och så är även jag. /—/
Av Johan Ludvig Runeberg (Fänrik Ståls sägner, 1848)
Här får du en dikt av finlandssvenska Märta Tikkanen. Det är Kajsa Sundin, författare och skrivlärare, som valt ut den, och dikten handlar om Odysseus fru Penelope, även kallad Arnaia. Eller kanske handlar den om något annat? Lyssna på ett samtal som böljar mellan närhet och avstånd, skrivande, vävning och att vänta på kärleken. I diktskolan får du veta mer om versfötter. Dikten hittar du nedan.
Jag sitter i rummet med fyra fönster väver min väv, ser ut mot havet Isranden långt borta. Detta är ett hav utan vågor i väntan på att isen ska gå allt nytt och ingenting omöjligt, snart! Jag behöver denna ro vid väven mönstret tar form också om jag inte kan se det för att se mönstret måste jag ha väven på avstånd men jag väver ur en dröm om närhet
Äntligen är den här – Diktpodden! I det allra första avsnittet får du en dikt av Adonis, den arabiske, ständigt Nobelpristippade poeten. Den som valt dikten är Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan. Du får också lära dig lite om versfötter i Diktpoddens diktskola.
Se dikten nedan. Varmt välkommen! Kommentera gärna.
Lyssna på de andra avsnitten här.
I mina vingar bor en vägvisare
som leder mig längs vägen
och vägens aska täcker
skimret av en brand Adonis övers. Hesham Bahari
Inom kort startar Diktpodden – podden du inte visste att du saknade. Till Diktpodden är alla välkomna – vare sig du är poesinörd, bara lite intresserad eller helt nybörjare på lyrik. Här samtalar vi om en dikt i taget. Dessutom får du Diktskolan, en guide till lyriken. Välkommen!
