
Marie Lundquists dikter har liv, de struntar i förväntningar och regler, de sviker, svälter och dinglar med benen. Just som dikter ska göra. Välkommen att dela dem med oss!
Det är Anna Jarlsson, gymnasielärare i svenska och franska, som delar med sig av dikten Dikten dinglar med benen (se nedan) och det är du som lyssnar. Välkommen!
I diktskolan handlar det om bilder: symbol och allegori.
PS. Om du gillar avsnittet: dela det med dina vänner!
Dikten dinglar med benen över avgrunden
slickar i sig människomörkret
Dikten är en inälva som ryms i munnen
Dikten vet sitt öde:
Förråda språket
spika fast verkligheten i luften
Dikten är en ny navelsträng
istället för den som klipptes av
Dikten begär sitt utträde ur syntaxen
Dikten vet att tystnaden har sitt pris
väver mattor av människotungor
Dikten svälter hellre än tvångsmatas
med modersmålet
Dikten är en susning av det ofödda
Dikten förvandlar papperet
till träd igen
Marie Lundquist (Berör och förstör, 2019)
Jag blev väldigt glad när jag, tack vare tidningen Vi, hittade fram till den här podden! Har lyssnat igenom alla avsnitt idag. Tack för väldigt fina och berikande samtal!
Vad roligt, tack för respons!
/Maria, Diktpodden
Har så många tankar efter dagens lyssning. Fin avslutning med Marie Lundquists målande rader om poesin. Funderade så på raderna:
Dikten är en ny navelsträng
istället för den som klipptes av
Skulle så gärna höra vad du, Maria, eller någon annan lyssnare tänker om det?
/Pia
Att dikten ger liv, näring? Kontakt med livet kanske? Vad tror du? /Maria
Jo, instämmer i din tolkning- ger liv, håller en vid liv. Hon skriver så vackert. Tack för svar! /Pia