Press "Enter" to skip to content

Kategori: Svenska poeter

Avsnitt 10: Stagnelius, åtrån och döden

En brudsäng och en grav, dödligt begär, förförelse och kroppens upplösning. Stagnelius möter punk i denna åtråns och dödsdriftens dikt. Det är Per Bengtsson
som valt Till förruttnelsen, Erik Johan Stagnelius kanske svartaste dikt. Lyssna också på punkversionen med Termovante Blå.
Läs hela dikten längre ned.

Till förruttnelsen
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro. 


Erik Johan Stagnelius (1818)

Leave a Comment

Avsnitt 9: Marie Lundquist och den trotsiga dikten

Anna Karlsson

Marie Lundquists dikter har liv, de struntar i förväntningar och regler, de sviker, svälter och dinglar med benen. Just som dikter ska göra. Välkommen att dela dem med oss! 
Det är Anna Jarlsson, gymnasielärare i svenska och franska, som delar med sig av dikten Dikten dinglar med benen (se nedan) och det är du som lyssnar. Välkommen!
I diktskolan handlar det om bilder: symbol och allegori.

PS. Om du gillar avsnittet: dela det med dina vänner!

Dikten dinglar med benen över avgrunden
slickar i sig människomörkret

Dikten är en inälva som ryms i munnen

Dikten vet sitt öde:
Förråda språket
spika fast verkligheten i luften

Dikten är en ny navelsträng
istället för den som klipptes av

Dikten begär sitt utträde ur syntaxen

Dikten vet att tystnaden har sitt pris
väver mattor av människotungor

Dikten svälter hellre än tvångsmatas
med modersmålet

Dikten är en susning av det ofödda

Dikten förvandlar papperet
till träd igen

Marie Lundquist (Berör och förstör, 2019)

5 Comments

Avsnitt 8: Stanna upp med Werner Aspenström

Ibland behöver man släppa alla orden och i stället ta på gummistövlarna. Här får ni en dikt av Werner Aspenström. Gunnar Zetterberg, filmare och medieproducent, har valt dikten Du och jag och världen, som är en hyllning till fotsulan. I diktskolan handlar det om besjälning och personifikation.
Välkomna in!

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.


Werner Aspenström (Trappan, 1964)

Leave a Comment

Avsnitt 7: Bruno K Öijer och fantasin

En bild på Anne-Marie Körling

Det här avsnittet är en lovsång till en skadad spindel. Det handlar också om sommarlov, skola, skrivande, skadeglädje – och om fantasin som tar oss vart som helst.

Vi får dikten Fantasin av Bruno K Öijer och det är Anne-Marie Körling, lärare och författare, som ger oss den. Vi får också en diktskola som handlar om uppräkningar. Välkomna att lyssna!

Läs hela dikten nedan.

Fantasin

när vi i sjätte klass fick till uppgift
att skriva om sommarlovet
hade jag inte som dom andra
några bilutflykter
eller spännande utlandsresor att skriva om
men jag fick ner några rader
jag skrev att jag hittat en skadad spindel
och lagat benet på den med ett stycke tejp
när juli månad gått var skadan läkt
och jag kunde släppa ut spindeln
såg den snabbt springa iväg ute på gården
bland maskrosorna och gräset

min uppsats fick högsta betyg
var den enda som lästes upp inför klassen
jag satt och skavde i bänken
stirrade upp i taket
och försökte dölja min skadeglädje
över hur lätt det hade gått
att hitta på och luras
och när jag gick hem över skolgården
fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt
palmer vajade i vinden
Medelhavet skummade blått och snuddade
vid mina skor
fullmånen rörde sej
gungade som en jojo från någons hand
gömd uppe bland molnen

Bruno K. Öijer (Och natten viskade Annabel Lee, 2014)

3 Comments