Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet. Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt! Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter, gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag som när den skrevs. Välkommen!
Dikten kan du läsa längre ner.
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud; och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Nyfiket krafsande och rafsande samlar poeten allt möjligt och omöjligt för att bädda mjukare än mjukt. Men vad ska det bli?
Vi pratar barnsligheter och tusenårssjälar i detta avsnitt. Gäst är Hanna Lundström, poet och ordkonstlärare. Hon har valt en dikt av Eva-Stina Byggmästar som är mästare på att bygga dikt.
Samlar ihop näsdukar, vantar och halsdukar, gungstol, pälsmössor, trasmattor, hyvelbänk och kökssoffa, liksom hyllmeter efter hyllmeter med fågelböcker och väggbonader med ordspråk på marsianska, pelargoner, ejderdunstäcken och filtar av lump
allt drar jag in –
jag drar in allt i holken –
gör det mjuka mjukare och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska ägget: för poesin, dikternas dikt, för barnet med gammelmansansiktet och tusenårssjälen
Om kultureliten, att ha ont i barfotafötterna och att sakna ord handlar det här avsnittet.. Det är Johan Sund som har valt en kär dikt av Nils Ferlin. Häng med och lyssna på vårt diktprat! I diktskolan handlar det om limerickar. Välkommen! Läs dikten längre ner.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord — var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort, du barfotabarn i livet.
Om allt vi släpar på, alla strider vi tar, om att våga vara rädd och att kanske släppa taget, handlar detta avsnitt. Det är Joakim Sergler, gymnasielärare och poet, som ger oss en dikt av Bob Hansson. I diktskolan handlar det om versmåttet alexandrin. Varmt välkomna!
.
Hur många monument resta hur många omvägar gådda fördunklingar hur många förluster i förtid ska man behöva bära omkring på?
om du vågar vara rädd faller jag på knä om du ber mig
I varje självständighet vilar det en bön om motsatsen.
Välkomna till ett avsnitt om missbruk och fåfänga, tvivel och tro, försiktiga, bittra ateister och rivaler – ja om oss jobbiga, krångliga människor helt enkelt. Det är poeten Maria Küchen som ger oss ett litet saltkorn av Anna Greta Wide. I díktskolan handlar det om blankvers. Läs dikten längre ner.
Missbrukad intill oigenkännlighet — sömnmedel för bråkiga patienter, stilmedel för all- varliga skribenter, tribunal för bittra rivaler, sä- kerhetsmarginal för försiktiga generaler, prydnads- växt för kräsna esteter, fastetext för magra asketer, medel, medel och medel —
missbrukad som du är, bruka oss som vi är. Bruka oss.
En brudsäng och en grav, dödligt begär, förförelse och kroppens upplösning. Stagnelius möter punk i denna åtråns och dödsdriftens dikt. Det är Per Bengtsson som valt Till förruttnelsen, Erik Johan Stagnelius kanske svartaste dikt. Lyssna också på punkversionen med Termovante Blå. Läs hela dikten längre ned.
Till förruttnelsen Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger! Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger. Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren den suckande älskarn din boning skall nå. Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smärta! I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta. Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver den stora, den grönskande jorden åt mig. Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm oss svartklädda brudsvenner följa. Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, och gröna gardiner oss dölja. När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.
Här får du en dikt av finlandssvenska Märta Tikkanen. Det är Kajsa Sundin, författare och skrivlärare, som valt ut den, och dikten handlar om Odysseus fru Penelope, även kallad Arnaia. Eller kanske handlar den om något annat? Lyssna på ett samtal som böljar mellan närhet och avstånd, skrivande, vävning och att vänta på kärleken. I diktskolan får du veta mer om versfötter. Dikten hittar du nedan.
Jag sitter i rummet med fyra fönster väver min väv, ser ut mot havet Isranden långt borta. Detta är ett hav utan vågor i väntan på att isen ska gå allt nytt och ingenting omöjligt, snart! Jag behöver denna ro vid väven mönstret tar form också om jag inte kan se det för att se mönstret måste jag ha väven på avstånd men jag väver ur en dröm om närhet
Äntligen är den här – Diktpodden! I det allra första avsnittet får du en dikt av Adonis, den arabiske, ständigt Nobelpristippade poeten. Den som valt dikten är Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan. Du får också lära dig lite om versfötter i Diktpoddens diktskola.
Se dikten nedan. Varmt välkommen! Kommentera gärna.
Lyssna på de andra avsnitten här.
I mina vingar bor en vägvisare
som leder mig längs vägen
och vägens aska täcker
skimret av en brand Adonis övers. Hesham Bahari
