Att skicka iväg och hålla kvar, att vara nära och att skiljas, att vara generös och ångra sig. Här kommer en dikt av kära Bodil Malmsten. Det är Ida Palm Ekspong, journalist, som valt dikten och det är du som får höra oss prata om den.
Välkommen till ett nytt avsnitt!
Läs hela dikten nedan.
Vi har tyvärr inte rättigheter att visa dikten, men den finns att läsa här.
Om kärleken till en skrynklig scarf, att klä av sig naken, få klä på sig och bli människa igen. Vara sjuk eller inte sjuk och om lyckan i en ”förlängd användbarhet”.
Det och mycket mer pratar vi om i det här avsnittet. Det är vår gäst Ole Lien, ingenjör och pensionär, som ger oss en dikt av fantastiska Nobelpristagaren Wisława Szymborska. Har du inte läst henne än så börja här – genast!
Välkommen att lyssna på vårt samtal!
Läs hela dikten längre ner.
Kläder
Du tar av dig, vi tar av oss, ni tar av er kappor, jackor, koftor, blusar, av bomull, ylle, polyesterull, kjolar, byxor, strumpor, trosor, lägger dem, hänger dem, kastar dem över stolar, bänkar, britsar, skärmar; än så länge, säger doktorn, ingen fara, klä på er igen, vila ut, res bort, medicin utifall, till natten, efter maten, kom tillbaks om en månad, ett år, ett och ett halvt; där ser du, du som trodde, och vi som var så rädda, och ni som förmodade, och han som misstänkte, dags att knäppa, knyta, med ännu darrande händer tryckknapparna, snörena, hyskorna, spännena, bältena, knapparna, slipsarna, kragarna och hala fram ur ärmarna, väskorna, fickorna den skrynklade prickiga, randiga, blommiga rutiga scarfen med plötsligt förlängd användbarhet.
Wisława Szymborska (Ur Människor på en bro 1986, översättning Anders Bodegård)
Från svartare än svart till en blå rymd och ett blåsippsmanifest! Att bli hel, slippa frysa och komma upp på rälsen igen. Äntligen får ni en dikt igen av Bruno K Öijer. Det är Helle Klein, journalist, präst och direktor på Sigtunastiftelsen, som valt dikten och det är du som får lyssna till vårt diktprat. Välkommen in!
Dikten kan du läsa längre ner.
Jag frös Jag hade inget att leva för Månader blev till år när jag måste ha dragit min kropp närmare intill mig Jag måste anat en blå strimma under alla lager av svärta
Vid banvallen låg ett omkullvält lok tungt och kallnat svart svartare än svart låg det på sidan och under kom blåsippor upp ömtåliga och små måste dom växt till sej på sina stjälkar och slagit ut till en blå rymd som långsamt pressade sej högre och högre och välte tillbaka loket lyfte upp det till rälsen igen
Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet. Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt! Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter, gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag som när den skrevs. Välkommen!
Dikten kan du läsa längre ner.
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud; och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Nyfiket krafsande och rafsande samlar poeten allt möjligt och omöjligt för att bädda mjukare än mjukt. Men vad ska det bli?
Vi pratar barnsligheter och tusenårssjälar i detta avsnitt. Gäst är Hanna Lundström, poet och ordkonstlärare. Hon har valt en dikt av Eva-Stina Byggmästar som är mästare på att bygga dikt.
Samlar ihop näsdukar, vantar och halsdukar, gungstol, pälsmössor, trasmattor, hyvelbänk och kökssoffa, liksom hyllmeter efter hyllmeter med fågelböcker och väggbonader med ordspråk på marsianska, pelargoner, ejderdunstäcken och filtar av lump
allt drar jag in –
jag drar in allt i holken –
gör det mjuka mjukare och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska ägget: för poesin, dikternas dikt, för barnet med gammelmansansiktet och tusenårssjälen
Om kultureliten, att ha ont i barfotafötterna och att sakna ord handlar det här avsnittet.. Det är Johan Sund som har valt en kär dikt av Nils Ferlin. Häng med och lyssna på vårt diktprat! I diktskolan handlar det om limerickar. Välkommen! Läs dikten längre ner.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord — var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort, du barfotabarn i livet.
Om allt vi släpar på, alla strider vi tar, om att våga vara rädd och att kanske släppa taget, handlar detta avsnitt. Det är Joakim Sergler, gymnasielärare och poet, som ger oss en dikt av Bob Hansson. I diktskolan handlar det om versmåttet alexandrin. Varmt välkomna!
.
Hur många monument resta hur många omvägar gådda fördunklingar hur många förluster i förtid ska man behöva bära omkring på?
om du vågar vara rädd faller jag på knä om du ber mig
I varje självständighet vilar det en bön om motsatsen.
Välkomna till ett avsnitt om missbruk och fåfänga, tvivel och tro, försiktiga, bittra ateister och rivaler – ja om oss jobbiga, krångliga människor helt enkelt. Det är poeten Maria Küchen som ger oss ett litet saltkorn av Anna Greta Wide. I díktskolan handlar det om blankvers. Läs dikten längre ner.
Missbrukad intill oigenkännlighet — sömnmedel för bråkiga patienter, stilmedel för all- varliga skribenter, tribunal för bittra rivaler, sä- kerhetsmarginal för försiktiga generaler, prydnads- växt för kräsna esteter, fastetext för magra asketer, medel, medel och medel —
missbrukad som du är, bruka oss som vi är. Bruka oss.
En brudsäng och en grav, dödligt begär, förförelse och kroppens upplösning. Stagnelius möter punk i denna åtråns och dödsdriftens dikt. Det är Per Bengtsson som valt Till förruttnelsen, Erik Johan Stagnelius kanske svartaste dikt. Lyssna också på punkversionen med Termovante Blå. Läs hela dikten längre ned.
Till förruttnelsen Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger! Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger. Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren den suckande älskarn din boning skall nå. Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smärta! I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta. Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver den stora, den grönskande jorden åt mig. Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm oss svartklädda brudsvenner följa. Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, och gröna gardiner oss dölja. När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.
Här får du en dikt av finlandssvenska Märta Tikkanen. Det är Kajsa Sundin, författare och skrivlärare, som valt ut den, och dikten handlar om Odysseus fru Penelope, även kallad Arnaia. Eller kanske handlar den om något annat? Lyssna på ett samtal som böljar mellan närhet och avstånd, skrivande, vävning och att vänta på kärleken. I diktskolan får du veta mer om versfötter. Dikten hittar du nedan.
Jag sitter i rummet med fyra fönster väver min väv, ser ut mot havet Isranden långt borta. Detta är ett hav utan vågor i väntan på att isen ska gå allt nytt och ingenting omöjligt, snart! Jag behöver denna ro vid väven mönstret tar form också om jag inte kan se det för att se mönstret måste jag ha väven på avstånd men jag väver ur en dröm om närhet