Det är folkhem, arbetarklass och framtidstro. Det är vägen uppåt, klassresan och priset för den som blir kvar. Välkommen till ett avsnitt med den fina dikten Bandvalsaren av Stig Sjödin!
Det är Anna Ekström, folkbildare och före detta minister, som ger oss den fina dikten – och det är du som får äran att lyssna.
Läs hela dikten här nedan.
Bandvalsaren
Med sparsamhet och övertid drog han fram tre pojkar till studenten. Han andades och levde genom dem, de blev trappor mot solen. Själv har han aldrig varit på bio eller teater eller haft tid att läsa böcker. De har lyckats och kommer hem till helgerna och talar med främmande röster om dessa ting. Deras kvinnor har kalla ögon och föraktar honom när han äter med kniv. Han ska aldrig förstå vem som murat hans ensamhet.
Hur länge ska våldet härska, vad är sant och hur vet man egentligen vad som är det rätta? I det här avsnittet är det riksdagens talman Andreas Norlén som ger oss en dikt av skalden Esaias Tegnér. Trots att dikten skrevs för över 200 år sedan så är frågorna aktuellare än någonsin. Välkommen att lyssna!
Läs hela dikten nedan.
Det eviga
Väl formar den starke med svärdet sin värld, väl flyga som örnar hans rykten; men någon gång brytes det vandrande svärd, och örnarna fällas i flykten. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd lugn står hon med strålande pannan. Hon leder igenom den nattliga värld, och pekar alltjämt till en annan. Det sanna är evigt: kring himmel och jord genljuda från släkte till släkte dess ord. Det rätta är evigt: ej rotas där ut från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut, så kan du det rätta dock vilja. Förföljs det utom dig med list och våld, sin fristad det har i ditt bröst fördold. Och viljan, som stängdes i lågande bröst, tar mandom, lik Gud, och blir handling. Det rätta får armar, det sanna får röst, och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp, de stiga som stjärnor ur Lethe opp. Och dikten är icke som blommornas doft, som färgade bågen i skyar. Det sköna du bildar är mera än stoft, och åldren dess anlet förnyar. Det sköna är evigt: med fiken håg vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga allt rätt, och bilda det sköna med glädje. De tre dö ej ut bland mänskors ätt, och till dem från tiden vi vädje. Vad tiden dig gav, må du ge igen, blott det eviga bor i ditt hjärta än.
Från svartare än svart till en blå rymd och ett blåsippsmanifest! Att bli hel, slippa frysa och komma upp på rälsen igen. Äntligen får ni en dikt igen av Bruno K Öijer. Det är Helle Klein, journalist, präst och direktor på Sigtunastiftelsen, som valt dikten och det är du som får lyssna till vårt diktprat. Välkommen in!
Dikten kan du läsa längre ner.
Jag frös Jag hade inget att leva för Månader blev till år när jag måste ha dragit min kropp närmare intill mig Jag måste anat en blå strimma under alla lager av svärta
Vid banvallen låg ett omkullvält lok tungt och kallnat svart svartare än svart låg det på sidan och under kom blåsippor upp ömtåliga och små måste dom växt till sej på sina stjälkar och slagit ut till en blå rymd som långsamt pressade sej högre och högre och välte tillbaka loket lyfte upp det till rälsen igen
Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet. Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt! Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter, gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag som när den skrevs. Välkommen!
Dikten kan du läsa längre ner.
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud; och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Om kultureliten, att ha ont i barfotafötterna och att sakna ord handlar det här avsnittet.. Det är Johan Sund som har valt en kär dikt av Nils Ferlin. Häng med och lyssna på vårt diktprat! I diktskolan handlar det om limerickar. Välkommen! Läs dikten längre ner.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord — var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort, du barfotabarn i livet.
Ibland behöver man släppa alla orden och i stället ta på gummistövlarna. Här får ni en dikt av Werner Aspenström. Gunnar Zetterberg, filmare och medieproducent, har valt dikten Du och jag och världen, som är en hyllning till fotsulan. I diktskolan handlar det om besjälning och personifikation. Välkomna in!
Du och jag och världen
Fråga inte vem du är och vem jag är och varför allting är. Låt professorerna utreda, de har betalt. Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv. Sätt på dig kappan. Släck ljuset i tamburen. Stäng dörren. Låt de döda balsamera de döda.
Här går vi nu. Den som har de vita gummistövlarna är du. Den som har de svarta gummistövlarna är jag. Och regnet som faller över oss båda är regnet.
Det här avsnittet är en lovsång till en skadad spindel. Det handlar också om sommarlov, skola, skrivande, skadeglädje – och om fantasin som tar oss vart som helst.
Vi får dikten Fantasin av Bruno K Öijer och det är Anne-Marie Körling, lärare och författare, som ger oss den. Vi får också en diktskola som handlar om uppräkningar. Välkomna att lyssna!
Läs hela dikten nedan.
Fantasin
när vi i sjätte klass fick till uppgift att skriva om sommarlovet hade jag inte som dom andra några bilutflykter eller spännande utlandsresor att skriva om men jag fick ner några rader jag skrev att jag hittat en skadad spindel och lagat benet på den med ett stycke tejp när juli månad gått var skadan läkt och jag kunde släppa ut spindeln såg den snabbt springa iväg ute på gården bland maskrosorna och gräset
min uppsats fick högsta betyg var den enda som lästes upp inför klassen jag satt och skavde i bänken stirrade upp i taket och försökte dölja min skadeglädje över hur lätt det hade gått att hitta på och luras och när jag gick hem över skolgården fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt palmer vajade i vinden Medelhavet skummade blått och snuddade vid mina skor fullmånen rörde sej gungade som en jojo från någons hand gömd uppe bland molnen
Bruno K. Öijer (Och natten viskade Annabel Lee, 2014)
Äntligen är den här – Diktpodden! I det allra första avsnittet får du en dikt av Adonis, den arabiske, ständigt Nobelpristippade poeten. Den som valt dikten är Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan. Du får också lära dig lite om versfötter i Diktpoddens diktskola.
Se dikten nedan. Varmt välkommen! Kommentera gärna.
Lyssna på de andra avsnitten här.
I mina vingar bor en vägvisare
som leder mig längs vägen
och vägens aska täcker
skimret av en brand Adonis övers. Hesham Bahari
