Det är folkhem, arbetarklass och framtidstro. Det är vägen uppåt, klassresan och priset för den som blir kvar. Välkommen till ett avsnitt med den fina dikten Bandvalsaren av Stig Sjödin!
Det är Anna Ekström, folkbildare och före detta minister, som ger oss den fina dikten – och det är du som får äran att lyssna.
Läs hela dikten här nedan.
Bandvalsaren
Med sparsamhet och övertid drog han fram tre pojkar till studenten. Han andades och levde genom dem, de blev trappor mot solen. Själv har han aldrig varit på bio eller teater eller haft tid att läsa böcker. De har lyckats och kommer hem till helgerna och talar med främmande röster om dessa ting. Deras kvinnor har kalla ögon och föraktar honom när han äter med kniv. Han ska aldrig förstå vem som murat hans ensamhet.
Sprittande av liv och lek, samtidigt intill döden trött, sjuk och ledsen. Möt Harriet Löwenhjelm, en lekfull, normbrytande skaldinna och konstnär. Det är Rebecka O’Nils som ger oss dikten – och sången! – och du får glädjen att lyssna till vårt samtal. Aron Stefansson står för klippningen.
Tack också till Svenska Akademien för bidrag till klippning!
Läs hela dikten längre ner.
Är jag intill döden trött
Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen. Lång var vägen som jag nött, ingen liten vän jag mött. Jag är trött, ganska trött, sjuk och trött och ledsen.
Säg, var hålls min lille vän, rare vän, ende vän i den vida världen? Hjärtat har jag hårt i bänn, Kommer, kommer du igen lille vän, rare vän i den vida världen?
Kom och hjälp mig för Guds skull, för min skull, för din skull, du, som ensam kan det! Världen är av sorger full, allt som glimmar är ej gull. För Guds skull, för min skull, hjälp mig, du som kan det!
Nyfiket krafsande och rafsande samlar poeten allt möjligt och omöjligt för att bädda mjukare än mjukt. Men vad ska det bli?
Vi pratar barnsligheter och tusenårssjälar i detta avsnitt. Gäst är Hanna Lundström, poet och ordkonstlärare. Hon har valt en dikt av Eva-Stina Byggmästar som är mästare på att bygga dikt.
Samlar ihop näsdukar, vantar och halsdukar, gungstol, pälsmössor, trasmattor, hyvelbänk och kökssoffa, liksom hyllmeter efter hyllmeter med fågelböcker och väggbonader med ordspråk på marsianska, pelargoner, ejderdunstäcken och filtar av lump
allt drar jag in –
jag drar in allt i holken –
gör det mjuka mjukare och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska ägget: för poesin, dikternas dikt, för barnet med gammelmansansiktet och tusenårssjälen
Ibland behöver man släppa alla orden och i stället ta på gummistövlarna. Här får ni en dikt av Werner Aspenström. Gunnar Zetterberg, filmare och medieproducent, har valt dikten Du och jag och världen, som är en hyllning till fotsulan. I diktskolan handlar det om besjälning och personifikation. Välkomna in!
Du och jag och världen
Fråga inte vem du är och vem jag är och varför allting är. Låt professorerna utreda, de har betalt. Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv. Sätt på dig kappan. Släck ljuset i tamburen. Stäng dörren. Låt de döda balsamera de döda.
Här går vi nu. Den som har de vita gummistövlarna är du. Den som har de svarta gummistövlarna är jag. Och regnet som faller över oss båda är regnet.
Vi läser ett utdrag ur dikten Döbeln vid Jutas, ur Fänrik Ståls sägner. Den som valt dikten är Fredrik Mandelin, som tar oss med på en svindlade färd från högstadiet i Holmsund till segrar och nederlag i Österbotten. Däremellan diskuterar vi litterär romantik, realism och bakelser. I Diktskolan handlar det om slutrim. Läs dikten nedan. Välkomna!
Döbeln vid Jutas (utdrag) /—/ ”Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke, Och bland fritänkare är jag visst en; Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: Min bräckta panna och min vän Bjerkén. Vad ni förordnat, har jag därför tagit, Har som ett barn här legat och fördragit Det batteri, ni radat på mitt bord. Jag vet det väl, ni följer konstens lagar: Men binda de mig här för timmar, dagar, Så bryt dem som en man, det är mitt ord.
Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, Jag måste upp, om jag i graven låg. Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; Där avgörs finska härens återtåg. Jag måste dit, förrän min trupp är slagen. Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen? Vad blir, du tappra här, ditt öde sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!”
Den unge läkarn hörde mulen ordet, Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag; Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet Och strök det tomt uti ett enda drag. ”Nu, herr general, gör ej min konst er hinder.” – En högre rodnad flög på Döbelns kinder, Och upp han sprang, fast sviktande och svag: ”Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan! Ni har förstått mig ni, som ingen annan; Ni är en man, och så är även jag. /—/
Av Johan Ludvig Runeberg (Fänrik Ståls sägner, 1848)
Här får du en dikt av finlandssvenska Märta Tikkanen. Det är Kajsa Sundin, författare och skrivlärare, som valt ut den, och dikten handlar om Odysseus fru Penelope, även kallad Arnaia. Eller kanske handlar den om något annat? Lyssna på ett samtal som böljar mellan närhet och avstånd, skrivande, vävning och att vänta på kärleken. I diktskolan får du veta mer om versfötter. Dikten hittar du nedan.
Jag sitter i rummet med fyra fönster väver min väv, ser ut mot havet Isranden långt borta. Detta är ett hav utan vågor i väntan på att isen ska gå allt nytt och ingenting omöjligt, snart! Jag behöver denna ro vid väven mönstret tar form också om jag inte kan se det för att se mönstret måste jag ha väven på avstånd men jag väver ur en dröm om närhet
