Press "Enter" to skip to content

Kategori: Norden

Avsnitt 8: Stanna upp med Werner Aspenström

Ibland behöver man släppa alla orden och i stället ta på gummistövlarna. Här får ni en dikt av Werner Aspenström. Gunnar Zetterberg, filmare och medieproducent, har valt dikten Du och jag och världen, som är en hyllning till fotsulan. I diktskolan handlar det om besjälning och personifikation.
Välkomna in!

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.


Werner Aspenström (Trappan, 1964)

Leave a Comment

Diktpodden: #3 Johan Ludvig Runeberg

Fredrik och Basse läser Runeberg.

Vi läser ett utdrag ur dikten Döbeln vid Jutas, ur Fänrik Ståls sägner.
Den som valt dikten är Fredrik Mandelin, som tar oss med på en svindlade färd från högstadiet i Holmsund till segrar och nederlag i Österbotten. Däremellan diskuterar vi litterär romantik, realism och bakelser.
I Diktskolan handlar det om slutrim.
Läs dikten nedan.
Välkomna!

Döbeln vid Jutas (utdrag)
/—/
”Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke, 
Och bland fritänkare är jag visst en; 
Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: 
Min bräckta panna och min vän Bjerkén. 
Vad ni förordnat, har jag därför tagit, 
Har som ett barn här legat och fördragit 
Det batteri, ni radat på mitt bord. 
Jag vet det väl, ni följer konstens lagar: 
Men binda de mig här för timmar, dagar, 
Så bryt dem som en man, det är mitt ord.

Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, 
Jag måste upp, om jag i graven låg. 
Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; 
Där avgörs finska härens återtåg. 
Jag måste dit, förrän min trupp är slagen. 
Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen? 
Vad blir, du tappra här, ditt öde sen? 
Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, 
Som gör mig för i morgon sjufalt värre, 
Men hjälper mig i dag på mina ben!”

Den unge läkarn hörde mulen ordet, 
Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag; 
Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet 
Och strök det tomt uti ett enda drag. 
”Nu, herr general, gör ej min konst er hinder.” – 
En högre rodnad flög på Döbelns kinder, 
Och upp han sprang, fast sviktande och svag: 
”Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan! 
Ni har förstått mig ni, som ingen annan; 
Ni är en man, och så är även jag.
/—/

Av Johan Ludvig Runeberg (Fänrik Ståls sägner, 1848)

Läs hela dikten på Projekt Runeberg

1 Comment

Diktpodden: #2 Märta Tikkanen

Kajsa Sundin läser en bok av Märta Tikkanen.

Här får du en dikt av finlandssvenska Märta Tikkanen.
Det är Kajsa Sundin, författare och skrivlärare,
som valt ut den, och dikten handlar om Odysseus fru Penelope, även kallad Arnaia. Eller kanske handlar den om något annat?
Lyssna på ett samtal som böljar mellan närhet och avstånd, skrivande, vävning och att vänta på kärleken.
I diktskolan får du veta mer om versfötter.
Dikten hittar du nedan.

Jag sitter i rummet med fyra fönster
                                                   väver min väv, ser ut mot havet
Isranden långt borta. Detta är ett hav utan vågor
                                                                                i väntan
på att isen ska gå
                allt nytt och ingenting omöjligt, snart!
Jag behöver denna ro vid väven
             mönstret tar form också om jag inte kan
                                                                                 se det
            för att se mönstret måste jag ha väven på avstånd
men jag väver ur en dröm om närhet

Märta Tikkanen (Arnaia, kastad i havet, 1992)

3 Comments