Att skicka iväg och hålla kvar, att vara nära och att skiljas, att vara generös och ångra sig.
Här kommer en dikt av kära Bodil Malmsten.
Det är Ida Palm Ekspong, journalist, som valt dikten
och det är du som får höra oss prata om den.
Välkommen till ett nytt avsnitt!
Läs hela dikten nedan.
Vi har tyvärr inte rättigheter att visa dikten, men den finns att läsa här.
Lämna en kommentar
Hur länge ska våldet härska, vad är sant och hur vet man egentligen vad som är det rätta? I det här avsnittet är det riksdagens talman Andreas Norlén som ger oss en dikt av skalden Esaias Tegnér. Trots att dikten skrevs för över 200 år sedan så är frågorna aktuellare än någonsin.
Välkommen att lyssna!
Läs hela dikten nedan.
Det eviga
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft,
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga allt rätt,
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav, må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.
Esaias Tegnér (1810)
2 kommentarer
Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet.
Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt!
Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter,
gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av
Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag
som när den skrevs. Välkommen!
Dikten kan du läsa längre ner.
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Erik Gustaf Geijer (1838)
Lämna en kommentarLyssna till ett samtal om kärlekens verkliga färg,
om jamande träd och sår som täcks av snö.
Det är Mimmi Palm som ger er en dikt
av Jila Mossaed, poet och akademiledamot.
Läs dikten längre ner.
I Diktskolan handlar det om sonettkransen,
som är kronan av versmått.
Det snöade hela natten
Det snöade hela natten
kärleken är vit
Går på kärleken
trampande
Skogen jamar
små bitar av ljus
gungar i träden
Kärleken täcker såret
bristen, själens fläckar
Vi sjunger högt
jag och de osynliga
jag och de ordlösa
Jila Mossaed (ur Vad jag saknades här 2018)
Lämna en kommentar
Om kultureliten, att ha ont i barfotafötterna och att sakna ord handlar det här avsnittet.. Det är Johan Sund som har valt en kär dikt av Nils Ferlin. Häng med och lyssna på vårt diktprat!
I diktskolan handlar det om limerickar.
Välkommen!
Läs dikten längre ner.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord — var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Nils Ferlin (Barfotabarn 1933)
En brudsäng och en grav, dödligt begär, förförelse och kroppens upplösning. Stagnelius möter punk i denna åtråns och dödsdriftens dikt. Det är Per Bengtsson
som valt Till förruttnelsen, Erik Johan Stagnelius kanske svartaste dikt. Lyssna också på punkversionen med Termovante Blå.
Läs hela dikten längre ned.
Till förruttnelsen
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.
Erik Johan Stagnelius (1818)
Marie Lundquists dikter har liv, de struntar i förväntningar och regler, de sviker, svälter och dinglar med benen. Just som dikter ska göra. Välkommen att dela dem med oss!
Det är Anna Jarlsson, gymnasielärare i svenska och franska, som delar med sig av dikten Dikten dinglar med benen (se nedan) och det är du som lyssnar. Välkommen!
I diktskolan handlar det om bilder: symbol och allegori.
PS. Om du gillar avsnittet: dela det med dina vänner!
Dikten dinglar med benen över avgrunden
slickar i sig människomörkret
Dikten är en inälva som ryms i munnen
Dikten vet sitt öde:
Förråda språket
spika fast verkligheten i luften
Dikten är en ny navelsträng
istället för den som klipptes av
Dikten begär sitt utträde ur syntaxen
Dikten vet att tystnaden har sitt pris
väver mattor av människotungor
Dikten svälter hellre än tvångsmatas
med modersmålet
Dikten är en susning av det ofödda
Dikten förvandlar papperet
till träd igen
Marie Lundquist (Berör och förstör, 2019)
Ibland behöver man släppa alla orden och i stället ta på gummistövlarna. Här får ni en dikt av Werner Aspenström. Gunnar Zetterberg, filmare och medieproducent, har valt dikten Du och jag och världen, som är en hyllning till fotsulan. I diktskolan handlar det om besjälning och personifikation.
Välkomna in!
Du och jag och världen
Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.
Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.
Werner Aspenström (Trappan, 1964)
Det här avsnittet är en lovsång till en skadad spindel. Det handlar också om sommarlov, skola, skrivande, skadeglädje – och om fantasin som tar oss vart som helst.
Vi får dikten Fantasin av Bruno K Öijer och det är Anne-Marie Körling, lärare och författare, som ger oss den. Vi får också en diktskola som handlar om uppräkningar. Välkomna att lyssna!
Läs hela dikten nedan.
Fantasin
när vi i sjätte klass fick till uppgift
att skriva om sommarlovet
hade jag inte som dom andra
några bilutflykter
eller spännande utlandsresor att skriva om
men jag fick ner några rader
jag skrev att jag hittat en skadad spindel
och lagat benet på den med ett stycke tejp
när juli månad gått var skadan läkt
och jag kunde släppa ut spindeln
såg den snabbt springa iväg ute på gården
bland maskrosorna och gräset
min uppsats fick högsta betyg
var den enda som lästes upp inför klassen
jag satt och skavde i bänken
stirrade upp i taket
och försökte dölja min skadeglädje
över hur lätt det hade gått
att hitta på och luras
och när jag gick hem över skolgården
fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt
palmer vajade i vinden
Medelhavet skummade blått och snuddade
vid mina skor
fullmånen rörde sej
gungade som en jojo från någons hand
gömd uppe bland molnen
Bruno K. Öijer (Och natten viskade Annabel Lee, 2014)