Det är folkhem, arbetarklass och framtidstro. Det är vägen uppåt, klassresan och priset för den som blir kvar. Välkommen till ett avsnitt med den fina dikten Bandvalsaren av Stig Sjödin!
Det är Anna Ekström, folkbildare och före detta minister, som ger oss den fina dikten – och det är du som får äran att lyssna.
Läs hela dikten här nedan.
Bandvalsaren
Med sparsamhet och övertid drog han fram tre pojkar till studenten. Han andades och levde genom dem, de blev trappor mot solen. Själv har han aldrig varit på bio eller teater eller haft tid att läsa böcker. De har lyckats och kommer hem till helgerna och talar med främmande röster om dessa ting. Deras kvinnor har kalla ögon och föraktar honom när han äter med kniv. Han ska aldrig förstå vem som murat hans ensamhet.
Sprittande av liv och lek, samtidigt intill döden trött, sjuk och ledsen. Möt Harriet Löwenhjelm, en lekfull, normbrytande skaldinna och konstnär. Det är Rebecka O’Nils som ger oss dikten – och sången! – och du får glädjen att lyssna till vårt samtal. Aron Stefansson står för klippningen.
Tack också till Svenska Akademien för bidrag till klippning!
Läs hela dikten längre ner.
Är jag intill döden trött
Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen. Lång var vägen som jag nött, ingen liten vän jag mött. Jag är trött, ganska trött, sjuk och trött och ledsen.
Säg, var hålls min lille vän, rare vän, ende vän i den vida världen? Hjärtat har jag hårt i bänn, Kommer, kommer du igen lille vän, rare vän i den vida världen?
Kom och hjälp mig för Guds skull, för min skull, för din skull, du, som ensam kan det! Världen är av sorger full, allt som glimmar är ej gull. För Guds skull, för min skull, hjälp mig, du som kan det!
Att skicka iväg och hålla kvar, att vara nära och att skiljas, att vara generös och ångra sig. Här kommer en dikt av kära Bodil Malmsten. Det är Ida Palm Ekspong, journalist, som valt dikten och det är du som får höra oss prata om den.
Välkommen till ett nytt avsnitt!
Läs hela dikten nedan.
Vi har tyvärr inte rättigheter att visa dikten, men den finns att läsa här.
Hur länge ska våldet härska, vad är sant och hur vet man egentligen vad som är det rätta? I det här avsnittet är det riksdagens talman Andreas Norlén som ger oss en dikt av skalden Esaias Tegnér. Trots att dikten skrevs för över 200 år sedan så är frågorna aktuellare än någonsin. Välkommen att lyssna!
Läs hela dikten nedan.
Det eviga
Väl formar den starke med svärdet sin värld, väl flyga som örnar hans rykten; men någon gång brytes det vandrande svärd, och örnarna fällas i flykten. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd lugn står hon med strålande pannan. Hon leder igenom den nattliga värld, och pekar alltjämt till en annan. Det sanna är evigt: kring himmel och jord genljuda från släkte till släkte dess ord. Det rätta är evigt: ej rotas där ut från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut, så kan du det rätta dock vilja. Förföljs det utom dig med list och våld, sin fristad det har i ditt bröst fördold. Och viljan, som stängdes i lågande bröst, tar mandom, lik Gud, och blir handling. Det rätta får armar, det sanna får röst, och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp, de stiga som stjärnor ur Lethe opp. Och dikten är icke som blommornas doft, som färgade bågen i skyar. Det sköna du bildar är mera än stoft, och åldren dess anlet förnyar. Det sköna är evigt: med fiken håg vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga allt rätt, och bilda det sköna med glädje. De tre dö ej ut bland mänskors ätt, och till dem från tiden vi vädje. Vad tiden dig gav, må du ge igen, blott det eviga bor i ditt hjärta än.
Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet. Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt! Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter, gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag som när den skrevs. Välkommen!
Dikten kan du läsa längre ner.
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud; och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Lyssna till ett samtal om kärlekens verkliga färg, om jamande träd och sår som täcks av snö. Det är Mimmi Palm som ger er en dikt av Jila Mossaed, poet och akademiledamot. Läs dikten längre ner.
I Diktskolan handlar det om sonettkransen, som är kronan av versmått.
Det snöade hela natten
Det snöade hela natten kärleken är vit Går på kärleken trampande
Skogen jamar små bitar av ljus gungar i träden
Kärleken täcker såret bristen, själens fläckar
Vi sjunger högt jag och de osynliga jag och de ordlösa
Om kultureliten, att ha ont i barfotafötterna och att sakna ord handlar det här avsnittet.. Det är Johan Sund som har valt en kär dikt av Nils Ferlin. Häng med och lyssna på vårt diktprat! I diktskolan handlar det om limerickar. Välkommen! Läs dikten längre ner.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord — var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort, du barfotabarn i livet.
En brudsäng och en grav, dödligt begär, förförelse och kroppens upplösning. Stagnelius möter punk i denna åtråns och dödsdriftens dikt. Det är Per Bengtsson som valt Till förruttnelsen, Erik Johan Stagnelius kanske svartaste dikt. Lyssna också på punkversionen med Termovante Blå. Läs hela dikten längre ned.
Till förruttnelsen Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger! Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger. Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren den suckande älskarn din boning skall nå. Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smärta! I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta. Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver den stora, den grönskande jorden åt mig. Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm oss svartklädda brudsvenner följa. Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, och gröna gardiner oss dölja. När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.
Marie Lundquists dikter har liv, de struntar i förväntningar och regler, de sviker, svälter och dinglar med benen. Just som dikter ska göra. Välkommen att dela dem med oss! Det är Anna Jarlsson, gymnasielärare i svenska och franska, som delar med sig av dikten Dikten dinglar med benen (se nedan) och det är du som lyssnar. Välkommen! I diktskolan handlar det om bilder: symbol och allegori.
PS. Om du gillar avsnittet: dela det med dina vänner!
Dikten dinglar med benen över avgrunden slickar i sig människomörkret
Dikten är en inälva som ryms i munnen
Dikten vet sitt öde: Förråda språket spika fast verkligheten i luften
Dikten är en ny navelsträng istället för den som klipptes av
Dikten begär sitt utträde ur syntaxen
Dikten vet att tystnaden har sitt pris väver mattor av människotungor
Dikten svälter hellre än tvångsmatas med modersmålet
Ibland behöver man släppa alla orden och i stället ta på gummistövlarna. Här får ni en dikt av Werner Aspenström. Gunnar Zetterberg, filmare och medieproducent, har valt dikten Du och jag och världen, som är en hyllning till fotsulan. I diktskolan handlar det om besjälning och personifikation. Välkomna in!
Du och jag och världen
Fråga inte vem du är och vem jag är och varför allting är. Låt professorerna utreda, de har betalt. Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv. Sätt på dig kappan. Släck ljuset i tamburen. Stäng dörren. Låt de döda balsamera de döda.
Här går vi nu. Den som har de vita gummistövlarna är du. Den som har de svarta gummistövlarna är jag. Och regnet som faller över oss båda är regnet.
