– en dikt i taget
Att skicka iväg och hålla kvar, att vara nära och att skiljas, att vara generös och ångra sig.
Här kommer en dikt av kära Bodil Malmsten.
Det är Ida Palm Ekspong, journalist, som valt dikten
och det är du som får höra oss prata om den.
Välkommen till ett nytt avsnitt!
Läs hela dikten nedan.
Vi har tyvärr inte rättigheter att visa dikten, men den finns att läsa här.
Kommentarer stängda
Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet.
Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt!
Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter,
gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av
Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag
som när den skrevs. Välkommen!
Dikten kan du läsa längre ner.
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Erik Gustaf Geijer (1838)
Lämna en kommentar
Om kultureliten, att ha ont i barfotafötterna och att sakna ord handlar det här avsnittet.. Det är Johan Sund som har valt en kär dikt av Nils Ferlin. Häng med och lyssna på vårt diktprat!
I diktskolan handlar det om limerickar.
Välkommen!
Läs dikten längre ner.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord — var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Nils Ferlin (Barfotabarn 1933)
Om allt vi släpar på, alla strider vi tar,
om att våga vara rädd och att kanske släppa taget,
handlar detta avsnitt.
Det är Joakim Sergler, gymnasielärare och poet,
som ger oss en dikt av Bob Hansson.
I diktskolan handlar det om versmåttet alexandrin.
Varmt välkomna!
.
Hur många monument resta
hur många omvägar gådda
fördunklingar
hur många förluster i förtid
ska man behöva bära omkring på?
om du vågar vara rädd
faller jag på knä
om du ber mig
I varje självständighet
vilar det en bön
om motsatsen.
Konsten att låta det regna.
Ge sig.
Bob Hansson (Halleluja liksom, 2005)
3 kommentarer
Det här avsnittet är en lovsång till en skadad spindel. Det handlar också om sommarlov, skola, skrivande, skadeglädje – och om fantasin som tar oss vart som helst.
Vi får dikten Fantasin av Bruno K Öijer och det är Anne-Marie Körling, lärare och författare, som ger oss den. Vi får också en diktskola som handlar om uppräkningar. Välkomna att lyssna!
Läs hela dikten nedan.
Fantasin
när vi i sjätte klass fick till uppgift
att skriva om sommarlovet
hade jag inte som dom andra
några bilutflykter
eller spännande utlandsresor att skriva om
men jag fick ner några rader
jag skrev att jag hittat en skadad spindel
och lagat benet på den med ett stycke tejp
när juli månad gått var skadan läkt
och jag kunde släppa ut spindeln
såg den snabbt springa iväg ute på gården
bland maskrosorna och gräset
min uppsats fick högsta betyg
var den enda som lästes upp inför klassen
jag satt och skavde i bänken
stirrade upp i taket
och försökte dölja min skadeglädje
över hur lätt det hade gått
att hitta på och luras
och när jag gick hem över skolgården
fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt
palmer vajade i vinden
Medelhavet skummade blått och snuddade
vid mina skor
fullmånen rörde sej
gungade som en jojo från någons hand
gömd uppe bland molnen
Bruno K. Öijer (Och natten viskade Annabel Lee, 2014)
Om Schubert, tillit och en ledstång i mörker handlar det här avsnittet. Vi ger er del IV ur Tomas Tranströmers dikt Schubertiana, som dagens gäst Pär Lewin Ronnås har valt ut. Pär är pastor i Åbybergskyrkan i Vallentuna.
Välkommen att lyssna till vårt diktprat!
I diktskolan handlar det om anaforer och andra upprepningar.
Läs hela dikten nedan.
Schubertiana IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som på oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.
Tomas Tranströmer (Sanningsbarriären, 1978)
Lämna en kommentar